År 1859 föddes en judisk pojke som fick namnet Ludwik Lejzer Zamenhof. Han växte upp i den lilla staden Bialystok där det bodde polacker, ryssar, judar, tyskar och en del litauer, alla med sina egna språk. Zamenhof märkte under sin uppväxt att dessa folkgrupper inte alltid kom bra överens. Han kunde med egna ögon se att missförstånden och grälen mellan dem ofta bottnade i bristen på ett gemensamt språk och möjligheten till att kommunicera.

Dessa erfarenheter gjorde ett starkt intryck på den unge Ludoviko (esperanto-formen av Ludwik) och redan som barn drömde han om ett gemensamt språk, vid sidan av alla etniska språk, för de olika folkgrupperna. Med ett gemensamt språk skulle platser som Bialystok bli lugnare och människorna skulle ha möjlighet att samtala direkt med varandra för att på så sätt kunna försöka lösa en konflikt innan den övergick i verkligt gräl.

Om jag inte vore en jude från gettot, skulle jag antingen aldrig ha fått idén om att ena mänskligheten, eller så skulle den inte ha hållit mig i ett så fast grepp i hela mitt liv.
(Zamenhof i ett brev år 1905)

Ett neutralt språk och samtidigt lättlärt. Är det över huvud taget möjligt? Att lära sig ett språk är ju aldrig särskilt lätt och vore det möjligt med ett språk som är helt neutralt? Sannolikt inte, men det betyder inte att ett språk inte kan vara lättare att lära sig och mer neutralt än de nationella/etniska språken.

Zamenhof tänkte mycket på detta och kom till slutsatsen att lingvo arta (ett "konst-språk") skulle vara den bästa lösningen. Med uttrycket "lingvo arta" menade han ett språk med en bas skapad av en eller flera människor för att få det mer logiskt och lättlärt än de etniska språken som hade utvecklasts under lång tid med många oregelbundheter som resultat.

Redan som gymnasist hade Zamenhof börjat experimentera med att skapa ett nytt språk, men han tvekade ofta om det skulle vara möjligt att göra detta med gott resultat. Trots all tvekan återkom han ständigt till sin dröm om ett gemensamt internationellt språk och experimenterade vidare med sitt "lingvo arta", något som sa småningom gav resultat...

I början funderade Zamenhof på att använda korta bokstavskombinationer som ord, t.ex. a, ab, ac, ad, ... ba, ca, da, ... e, eb, ec, ... be, ce, ... aba, aca, ... . Men den tanken förkastade han mycket snabbt eftersom det visade sig omöjligt att komma ihåg sådana påhittade småord.

Efter detta experiment blev han övertygad om att basen för orden skulle vara ordstammar från de romanska och germanska språken. Dessa ord var ju redan kända över stora delar av världen på grund av franskans, spanskans och engelskans spridning till olika världsdelar.

På det sättet blev Zamenhofs nya språk likt de europeiska språken om man ser till ordstammarna. I slutet av gymnasietiden kunde Zamenhof för sina skolkamrater presentera grunden till ett språk som han kallade "lingwe uniwersala". Många av vännerna blev inspirerade och lärde sig språket. I december 1878 träffades de for att fira att grunden till Zamenhofs första språk var färdig. De till och med sjöng en hymn på språket.

Medan Zamenhof gjorde sin medicinska praktik i Warszawa, började han söka en utgivare för att på så sätt presentera det nya språket i en skrift för allmänheten. Han förberedde ett manuskript med titeln Lingvo Internacia (Ett internationellt sprak), men istället for att sätta ut sitt verkliga namn på framsidan använde han pseudonymen D-ro Esperanto. Ordet "esperanto" betyder en person som hoppas. Doktoro Esperanto var alltså en passande beskrivning på ögonläkaren som hoppades på en bättre värld i framtiden där det blev enighet och fred mellan alla folken.

Men Zamenhof kunde inte ge ut boken genast, det uppstod problem med att hitta ett tryckeri som ville ge ut den och det fattades också pengar. Som tur var, ur flera aspekter, hade Zamenhof just förlovat sig med Klara Silbernik som stödde hans idé om ett "neutralt världsspråk". På sommaren 1887 fick de ekonomiskt stöd från Klaras far och de använde en stor del av de pengarna för att ge ut den så kallade Unua Libro (första boken). Den lilla skriften, som först kom ut på ryska och sedan på andra europeiska språk, innehöll bland annat ett förord med några dikter på esperanto, en beskrivning av grammatiken och en ordlista.

Unua Libro spreds undan för undan till språkintresserade och idealister, först i Europa och sedan även i andra delar av världen. Nu följde hektiska år för den nygifte Zamenhof med småbarn, läkarjobb och nattlig esperantokorrespondens. Familjen var inte rik, men lyckades ändå skapa ett relativt gott liv och 1905 hade de tillräckligt med pengar för att kunna resa till Frankrike och delta i den första esperantokongressen i staden Boulogne-sur-Mer. Där var stämningen på topp bland de cirka 700 deltagarna från 20 länder. Under öppningsceremonin talade Zamenhof känslosamt om sitt arbete och sin tro på mänsklighetens enande. Här ett kort utdrag från hans tal:

"Vi ska vara medvetna om hur viktig den här dagen är, för idag, inom Boulogne-sur-Mers gästfria murar, är det inte fransmän som mött engelsmän, inte ryssar som mött polacker, utan människor som mött människor."

För många esperanto-talare är esperanto mer än ett spännande språk - de känner en slags inre idé i esperanto som handlar om att se alla människor som medmänniskor, som "bröder" och "systrar" istället för att se människor som främlingar från olika folkslag och nationallitet.

När man kommunicerar på ett språk som alla inblandade upplever som sitt språk uppstår det ofta en samhörighetskännsla, oavsett om man i övrigt har olika kulturella och språkliga bakgrunder.

Genom att se esperanto som Zamenhof gjorde, nämligen som neŭtrala lingva fundamento (ett neutralt språkligt fundament, kan man bidra till att minska en del av de "murar" som finns mellan människor av olika folkslag.

Jämlik kommunikation och en vänskaplig inställning till alla människor är viktiga förutsättningar för en mer fredfull värld.